Återigen…

…har jag hamnat i den där situationen där jag tillåter mig själv att börja hoppas på att det är rätt.

Pojken jag träffar ungefär dagligen och sover med ganska ofta har än så länge inte gjort mig speciellt besviken.

Han luktar gott. Han kan umgås med mina vänner. Mina föräldrar tycker att han är trevlig. Han får mig att skratta. Han talar om för mig att jag är vacker, bäst i världen, rolig, att han älskar mig…
Han tänker på mig och visar det genom små presenter och genom att göra saker för mig som kanske inte kostar något, men som får mig att må bra.

Det fungerar helt okej helt enkelt. Mer än helt okej. Det är bara jag som krånglar lite grann, men… det blir lätt så. Det är inte direkt så att jag har en av och på-knapp på hjärtat. Allt är fortfarande inte av från den där pojken som jag var tillsammans med förut t.ex. Då och då får jag fortfarande små ryckningar när jag tänker på honom och saker vi gjorde.
Sen återvänder jag tillbaka till nuet och inser att… njaeee… så bra som jag mår nu gjorde jag inte då.

Först var det ju all jäkla osäkerhet… Hur var det, var det vi, var det så? När det väl var det så var han ju borta hela tiden. När han kom hem så blev det bara tvärfel. Så hela det förhållandet känns som ett år i limbo.

Kanske är just därför som jag har varit så skeptisk nu med. Det är liksom inte direkt jätteskoj att satsa seriöst på ett förhållande och inte få lika mycket tillbaka. Men… nu får jag ju det och då känns det konstigt i sin tur.

När Leo säger att han tycker om mig så blir jag misstänksam. Hurdå? Vadå? Vad har jag gjort för att förtjäna att han tycker om mig?

Sen inser jag att när det är någon som verkligen tycker om mig så behöver jag inte förtjäna det. Han älskar mig även fast jag inte förtjänar det. Sådär som det ska vara. Jag behöver inte vara tacksam över att han vill umgås med mig, för han vill umgås med mig för att han älskar mig. När jag sa att jag funderar på att söka till PHS i Stockholm i första hand istället för till Malmö, så sa han att han inte tänkte flytta till Stockholm, men att det å andra sidan blev lättare att ses då, eftersom det är närmare. Växjö är fem timmars bilresa bort. Stockholm bara två.

Sen att jag håller tummarna för att jag a) ska komma in överhuvudtaget och b) för att jag, om jag kommer in, inte hamnar i Västerås… det är en annan sak.

Tillbaka till kärleken, tillbaka till den här pojken som jag faktiskt kommer på mig själv med att våga tycka bättre och bättre om och till och med lita på…
Törs man?

Jag tror det. För när jag träffade honom så ramlade saker och ting liksom på plats. Och det är inte den där himlastormande varianten som jag varit med om tidigare, inte någon berg-och-dalbana, inte så att jag känner mig ledsen och glad om vartannat och definitivt inte osäker på allting.

…bara sådär rätt.

Och det känns faktiskt jäkligt skönt på det stora hela.


Written by admin

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *